Redo för att börja gå. I mina scoutkläder så kände jag mig riktigt hemma!

Vi gick från Spiterstulen, där vi hade sovit natten innan, mot Galdhøpiggen.

Där nere i bakgrunden syns Spiterstulen.

Jag och Emil hälsade på fåren som hade det gött där på fjället.

Kan man ha det så mycket finare som får? Tror de här mådde asbra här! Skulle jag gjort i alla fall…

Efter ett tag övergick stigen mot det här. Sten.

David beundrar utsikten.

Och vilken utsikt sen!

Jag kom ihåg att bara titta och njuta, helt underbart!

Sen (efter en bra stund) såg vi toppen. Det är den lilla lilla byggnaden som syns långst upp, mitt i bilden. Till vänster om den topp som ser högst ut härifrån.

Mössa och vantar kom fram när vi närmade oss toppen. När stenvägen hade övergått till snö.

Det är bara så fantastiskt vackert!

Så varvar vi snön med lite stenklättring, inte konstigt att jag haft ont i benen efteråt.

Vi närmade oss toppen.

Och sen var vi där! Lite mer än fyra timmar tog det upp. Här studerar jag en sorts karta/pekare som visade vad de andra topparna runt om hette och höjd på dem. I bakgrunden ser ni toppstugan där de hade en kiosk. Tänk att jobba där…

Så njuter vi lite av utsikten igen.

Sen var det bara att börja traska ner igen.

David var också med, såklart.

Men nästa gång tror jag att jag hellre vandrar i dalen där nere.

En liten lätt promenad längs med vattnet istället.

När vi kom nedåt igen började jag njuta av att det var grönt och fint igen. Skönt att ha olika årstider bara ett par timmars promenad ifrån varandra.

Norska turistföreningen har märkt ut vandringslederna med röda T:n målade på stenar men jämna mellanrum. När man kommit fram till en så ser man nästa. Bara att följa.

Ju längre dagen gick, desto mer sprack det upp. Tror vi hade perfekt väder. Inte för mycket brännande sol men ändå lite. Jag är nöjd.

Enkel väg var sträckan 7km med en höjdskillnad på ca 1400meter. Det tog precis över åtta timmar för oss.

Fjällbäck.

Så var vi tillbaka där vi började igen.