Kategori: funderingar

Vad är det som händer? 

Hur kan det finnas så mycket hat?

Vad tror de att de ska åstadkomma? 

Allt känns bara så oförstående efter det som hänt igår och i natt i Paris. Det väcker massa frågor, förskräckelse, matthet och bara en ren hopplöshet. Är det hit världen är på väg? Några få idioter som kan förstöra för så många. 

Jag hoppas det som hänt kan få folk att jobba tillsammans för att hitta en lösning, för jag tror inte att hat, fel fokus och att skylla på andra kommer fixa något, snarare bara göra det värre. För bara tillsammans är vi starka. 

Jag känner en hopplöshet, som en stor suck. Vad är egentligen meningen. Varför. Anledningen till att det kom så tydligt just idag var en diskussion vi hade på lunchen. Om hur det skrattas åt kvinnor utan rättigheter. Hur en kollega till mig berättade hur det är i hans hemland där männen kan ha flera fruar. Jag tycker det är intressant att veta hur det är i andra kulturer men när han säger att kvinnorna inte gillar när männen tar en andra fru, att de blir arga men accepterar efter ett tag (de har ingen rätt att skilja sig), att killarna i lunchgänget då bara skrattar fast de ser hur obekväma vi tjejer blir. Hur han berättar att det beror på om mannen har råd att ha en andra fru. Hur de andra fortsätter prata om att det kanske mest bara betyder huvudvärk. Att de skrattar åt att kvinnan ”ju vänjer sig, accepterar”. Att de inte ens berättar hur det är här. Missförstå mig inte, jag blir inte arg på min kollega från den helt annorlunda kulturen. Jag blir mest upprörd och uppgiven över hur mina manliga europeiska kollegor bemöter det. Att de tycker att jag inte ska bli upprörd eftersom det är en kulturskillnad men att det visst verkar vara okej att de pratar om kvinnor som ett lägre stående kön när vi tjejer vid bordet blir obekväma och illa till mods. Att en visst inte behöver tänka på kulturskillnader om det är vi kvinnor som blir utsatta.

Men min hopplöshetskänsla bygger på tidigare anledningar också. Att folk är mer upprörda över att feminister kom i in EU-parlamentet än rasister gjorde det. Folk som är upprörda över hur feminister kan bry sig så mycket om jämställdhet när det finns större problem i världen. HUR KAN DET FAKTUMET ATT HALVA VÄRLDENS BEFOLKNING HAR SÄMRE MÖJLIGHETER BARA FÖR ATT DE FÖDDES UTAN EN PENIS INTE VARA ETT RELEVANT PROBLEM?

Jag är lyckligt lottad över att vara född där jag är, att jag fick gå i skola och har samma möjligheter som som killarna. Även om jag som kvinna måste tänka på hur jag klär mig för att inte fresta killar, hur jag blir kallad ”lilla gumman” för att mannen som sa det (ja alltid män som säger det) verkligen ska påpeka att jag är av kvinnligt kön och därför inte vet lika bra. Att jag inte borde bry mig om jämställdhet eftersom jag ju har det bra, ”klaga inte”.

Hur kan jag då inte få bli upprörd över när jag får höra att kvinnors åsikter inte räknas? Jag får ont i magen och känner bara en hopplöshet. Vad kan jag egentligen göra åt detta?

Jag spanade ju som sagt in stjärnhimlen lite extra mycket i lördagsnatt. Jag har alltid tyckt att det är fascinerande med rymden. Med solen som värmer och vi som snurrar runt den i lite lagom tempo (hur skulle det kunna va en slump? Det kan det ju inte vara). Sen alla de där andra stjärnorna, de som fungerar som solar åt sina egna små planeter. De som är så långt bort att vi bara ser dem som små prickar på himlavalvet, varar vissa inte ens syns längre om månen kommer fram.

Vi sa att det måste ju finnas liv någonstans, på någon av de där planeterna som finns runt någon av alla dessa stjärnor. Kanske inget människoliknande men något liv. Något sorts djur.

Jag har tänkt lite extra på det denna vecka, sen läste jag Fredrik Backmans blogg nyss där han idag svarade på lite frågor (läs om det här). Det som fastande var denna:

Man kan ju bara hålla med.