Hopplösheten

Jag känner en hopplöshet, som en stor suck. Vad är egentligen meningen. Varför. Anledningen till att det kom så tydligt just idag var en diskussion vi hade på lunchen. Om hur det skrattas åt kvinnor utan rättigheter. Hur en kollega till mig berättade hur det är i hans hemland där männen kan ha flera fruar. Jag tycker det är intressant att veta hur det är i andra kulturer men när han säger att kvinnorna inte gillar när männen tar en andra fru, att de blir arga men accepterar efter ett tag (de har ingen rätt att skilja sig), att killarna i lunchgänget då bara skrattar fast de ser hur obekväma vi tjejer blir. Hur han berättar att det beror på om mannen har råd att ha en andra fru. Hur de andra fortsätter prata om att det kanske mest bara betyder huvudvärk. Att de skrattar åt att kvinnan ”ju vänjer sig, accepterar”. Att de inte ens berättar hur det är här. Missförstå mig inte, jag blir inte arg på min kollega från den helt annorlunda kulturen. Jag blir mest upprörd och uppgiven över hur mina manliga europeiska kollegor bemöter det. Att de tycker att jag inte ska bli upprörd eftersom det är en kulturskillnad men att det visst verkar vara okej att de pratar om kvinnor som ett lägre stående kön när vi tjejer vid bordet blir obekväma och illa till mods. Att en visst inte behöver tänka på kulturskillnader om det är vi kvinnor som blir utsatta.

Men min hopplöshetskänsla bygger på tidigare anledningar också. Att folk är mer upprörda över att feminister kom i in EU-parlamentet än rasister gjorde det. Folk som är upprörda över hur feminister kan bry sig så mycket om jämställdhet när det finns större problem i världen. HUR KAN DET FAKTUMET ATT HALVA VÄRLDENS BEFOLKNING HAR SÄMRE MÖJLIGHETER BARA FÖR ATT DE FÖDDES UTAN EN PENIS INTE VARA ETT RELEVANT PROBLEM?

Jag är lyckligt lottad över att vara född där jag är, att jag fick gå i skola och har samma möjligheter som som killarna. Även om jag som kvinna måste tänka på hur jag klär mig för att inte fresta killar, hur jag blir kallad ”lilla gumman” för att mannen som sa det (ja alltid män som säger det) verkligen ska påpeka att jag är av kvinnligt kön och därför inte vet lika bra. Att jag inte borde bry mig om jämställdhet eftersom jag ju har det bra, ”klaga inte”.

Hur kan jag då inte få bli upprörd över när jag får höra att kvinnors åsikter inte räknas? Jag får ont i magen och känner bara en hopplöshet. Vad kan jag egentligen göra åt detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s