Månad: maj 2016

Jag vaknar till, och fast det är helt tyst så känner jag i hela kroppen att det är Ilse som har väckt mig. Jag ligger kvar och lyssnar och javisst, där hör jag tydligt hur hon pratar för sig själv. Hon är fortfarande precis i början av sin vakningsprocess, det hör jag på hur hon grejar. Jag är kissenödig och om hon nu har bestämt sig för att det var dags att äta så är det nog bäst att jag går på toa först. Jag kikar på klockan som säger 03.11. Jippi. Jag tassar upp och kikar in i vardagsrummet där hon ligger i sin vagga, än så länge så kan hon eventuellt somna om för täcket är inte avsparkat än. Inte såpass vaken än alltså, skönt. Jag smiter in på toa men när jag efteråt kikar in i vardagsrummet igen är täcket nere vid fotändan och jag ser två små fötter riktade mot taket. Suck. Hon kommer alltså vilja ha mat när som helst. Jag tar på mig morgonrocken och går in till henne, hon är fortfarande nöjd med sitt eget sällskap och märker inte att jag smugit in. Nu är frågan om jag ska vänta tills hon blir missnöjd eller bara plocka upp henne direkt. Jag väljer det första och lägger mig på soffan för att kanske få lite mer sömn, som längst tror jag att jag fått en 45 minuters sömn där såhär efter att täcket redan är av, 45 minuter men aldrig mer. Oftast betydligt mindre. Jag hinner inte ens somna innan hon börjar prata högre och högre, lika bra att gå till henne innan jag hunnit gosa in mig så mycket i soffan att det blir betydligt jobbigare att gå upp. 

Hon skiner upp när hon får syn på mig, lilla hjärtat. Jag plockar upp henne, sätter mig tillrätta i fåtöljen och börjar amma. Klockan är nu 03.21 men medan jag sitter där så känner jag inte bara en fruktansvärd trötthet och ett hopp om att hon ska somna om fort sen. Tankarna börjar även vandra mot att hon ska växa upp, jag funderar på hur hon kommer bli, vilka av hennes söta ansiktsdrag kommer vara de dominerande som vi i framtiden kommer kika tillbaka på och säga att det verkligen syns att det är du Ilse, redan när du var bebis så syns det. Titta här på bilderna, du var världens sötaste! 

Jag klappar på henne medan hon äter, stryker handen över henne och just inatt bara njuter jag. Inte över att behöva vara uppe vid den här tiden men över det faktum att just denna lilla skatt är vår. Min älskade lilla vän, ja jag älskar dig så mycket så det inte är klokt. Så mycket att jag redan oroar mig för de motgångar du kommer få i livet, så mycket att jag igår grät över en tecknad bild på en varghona och hennes skadade unge. Alltså en tecknad bild där varghonan hade fått ca 20 pilar i sig och var allvarligt skadad men fortfarande på benen, på benen för den lilla ungens skull. Ungen som låg utslagen på marken med en pil i sig. Texten till bilden löd pain is relative (alltså smärta är relativt) och jag fick torka tårarna i ögonvrån för det är precis så jag känner för dig, min älskade lilla unge. Jag har så mycket mer att förlora sen du kom men det beror bara på att jag har fått så mycket mer. 

Sen sitter jag vid din säng och försöker få dig att somna om. Petar in nappen jag vet inte ur många gånger och klappar lugnande på din mage. Du kämpar emot men tiden mellan varje gång nappen åker ut blir längre och längre. Tillslut sover du äntligen igen. Jag kikar på klockan. 04.47. Det tog ungefär lika lång stund som varje gång hon vaknar, kanske lite längre. Mycket trött kryper jag ner i sängen igen och hoppas hon sover tills efter David har gått upp. 

Hon väcker mig 07.22 igen. David har redan åkt till jobbet.