Skidor – Sida 3

I söndags ringde alarmet klockan 04.45 och vi gick upp och åt frukost, packade ihop våra grejer och halv sex åkte vi mot startplatsen. Vi hade hyrt in oss i ett hus bara tre kilometer från starten och dagen innan hade ägaren tipsat oss om en grusväg på baksidan av huset som vi kunde ta ändå till startområdet för att slippa köerna. Det tipset var ju guld värt då vi slapp sitta i en bilkö utan enkelt kom till parkeringen direkt, vi gick sen till våra startled och placerade ut skidorna för att få bra startplatser. När det var gjort var det bara att vänta på starten, jag kollade på klockan och insåg att det var två timmar kvar tills dess, jippi… Vi hade med oss mackor för att få i oss lite mer innan start men jag mådde illa (var väl nervös antagligen) plus min mage körde som bara den så fick inte i mig mer.

Så lätt illamående men ändå rätt pigg stod jag sen på startlinjen (om en kan säga startlinjen när jag stod i led 10, 600 meter bakom start) och började tillsammans med alla andra resan mot Mora. Jag tycker starten gick bra och sen var det ju bara att följa strömmen sakta uppför backen samt försöka hålla reda på sina stavar i trängseln. Det är en rätt skön känsla när en redan efter några kilometer ser skylten ”vasaloppets högsta punkt” och det samtidigt börjar tunnas ut och det går att börja åka skidor ”på riktigt”. Men sen började det jobbiga. Jag mådde mer och mer illa samtidigt som det blåste riktigt mycket, stundvis ägnade jag all koncentration till att krampaktigt hålla fast stavarna så de inte skulle blåsa in i grannen… Jag hoppades att efter lite blåbärssoppa i Smågan skulle magen kännas bättre men när jag väl kom dit så var det bara en vätskekontroll?! Den första blåbärssoppan och bullarna fanns visst först i Mångsbodarna. Som tur var hade jag med mig energibarer i fickorna som räddade mig. De första två milen var fortfarande en pina, men sen började det kännas lite bättre i takt med att jag inte mådde lika illa längre.

De så kallade spåren var helt fruktansvärda, de bästa spåren under hela loppet hade jag i vanliga fall klassat som dåliga, men det var ju bara att köra på. Efter att i början av loppet ha funderat på vad jag höll på med och om jag verkligen skulle fortsätta så övergick det sen till att kännas bättre och bättre samtidigt som det blev en kamp mot klockan och repet. En av tankarna som gick i mitt huvud var ”om jag inte klarar det här nu så måste jag ju göra om det” så jag körde på.

Foto Emelie Sundkvist.

När jag kom till Evertsberg hörde jag mitt namn och där stod Emelie och hejade. Så kul att se någon jag känner! Hon åkte förra året så hon peppade att efter Evertsberg var det typ behaglig åkning då det skulle komma en massa nedförsbackar. Samtidigt så hörde jag några prata om att ”har man tagit sig till Evertsberg så har man klarat det, nu kör vi resten”, så då var det väl bara att göra det. Och det gick lättare, även om jag var trött och det var slaskigt så hade jag ju mindre än hälften kvar. Väl i Oxberg kände jag ju igen mig och då var det bara att mata. Jag hade bra fäste nästan hela vägen och jag skulle nog säga att Oxberg till Eldris, mil 6-8, gick lättast. Då stakade jag mig fram samt hade till och från följe med ett par glada tjejer som ropade saker som ”3km på en timme, inga problem alls, vi kommer klara repet, nu kör vi” och ”vi är alla vinnare”. Det var peppande just då plus att det var kul att de var så glada. Det värsta var de sista två kilometrarna för det kändes som de aldrig skulle ta slut, då var jag helt slut. Men jag tog mig i mål! På tiden 11:50:52. Det gör ont i hela kroppen nu såhär två dagar senare men jag börjar märkligt nog redan glömma hur jobbigt jag tyckte det var…

Väl i mål orkade jag inte ens lyfta armarna för att fira (hade ont i armbågarna och handleder). Att sen få ta av sig de blöta strumporna och pjäxorna och ta en varm dusch var gudomligt. Sen dess har jag ägnat typ all vaken tid åt att klaga på hur ont jag har men det får det väl va värt, jag har ju faktiskt åkt vasaloppet.