Min coola mormor

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Alltså, jag har världens coolaste mormor. För ett år sedan hoppade min kusin fallskärm och då sa mormor att det där ville hon också göra! Sagt och gjort, vi gav henne helt enkelt pengar till ett fallskärmshopp när hon sedan fyllde 70. I lördags var det då dags. Mormor skulle hoppa fallskärm. Här har hon fått på sig munderingen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi såg några hoppa medan vi väntade och sen kom planet ner för att hämta upp gänget som skulle hoppa. Vi andra var nog nervösare än vad mormor var, vi sa saker som ”detta skulle jag aldrig göra”, ”t.o.m. planet är ju läskigt att åka i” och ”jag är för höjdrädd”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Men mormor bara gjorde det. Här på väg in i planet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Vi ställde oss och väntade på att få se dem komma glidande i skyn, vilket resulterade i total nackspärr för allihop utom för mina bröder som var smarta nog att bara lägga sig ner på rygg i gräset.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Så fick vi syn på dem!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
De kom närmare och närmare och vi började kunna urskilja färgerna på skärmarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Så såg vi mormors skärm: gul, blå, vit och grå.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Tänk, där svävar min mormor. Min mormor är alltså modigare och coolare än vad jag är.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Hon satte landningen perfekt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
En mycket nöjd mormor efter ett hopp från 4000 meters höjd.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Efteråt stod hela gänget runt om och bara var imponerade. Tänk att nån måste hoppa fallskärm för att släkten ska se till att ses. Vems tur är det nästa gång…?

Att få spela igen!

20130827-181121.jpg
Ååh det var så himla roligt att få packa upp fagotten igen! Det var först när jag satt där och spelade och dirigenten sa ”från takt 47 igen” som jag insåg hur mycket jag hade saknat det.

De var alla snälla när jag kom dit och de hejade (inte alla dock, vad är det med folk som inte hejar när man är i samma rum?!) och hälsade mig välkommen. Alla tyckte det var fantastiskt att vi skulle va fyra fagottister i detta projekt. Hela fyra stycken. Sen var vi bara två på övningen igår men nästa vecka så, då kommer vi höras mest! Stråket kan va hur många som helst, vi kommer ändå märkas 😉

Andra saker jag tänkte på igår:

  • Att ha en tre timmar lång övning när man inte spelat på jag vet inte hur länge är jobbigt för läpparna
  • Tur att jag har pauser med jämna mellanrum
  • Stråk heter stryk på norska, lät ganska kul: ”jag vill ha lite mer stryk där”
  • Jag visste ju att fagotten är jobbig att bära, men att den var såå tung hade jag förträngtNu ska jag öva, bara att träna upp orken igen!

Oslo symfoniorkester

Förra veckan fick jag ett mejl från Oslo symfoniorkester som frågade om jag kunde va med och spela i ett projekt som de har i höst. De behövde en fjärdefagott. (Jag mejlade några orkestrar när jag flyttade till Oslo och nu kom de ihåg det när de behövde en fagottist.) Projektet är Verdis requiem.

Det ska bli himla kul att spela lite igen men nu är jag så nervös för första övningen är ikväll. Men jag är nog mest nervös över att hitta dit… När jag väl fått en plats och noter så ska det nog ordna sig.

Nu ska jag strax dra. Önska mig lycka till!

Midnattsloppet

Så vi gjorde det igen, jag och Adam. Vi sprang Midnattsloppet igår. Men i år var även David med. Jag var tre minuter snabbare år än förra året. Så gött att slå sina egna rekord. Jag sprang in på 1h och 3min. De andra två var 20minuter snabbare än mig…

20130825-111142.jpg
Såhär snygga var vi efter målgång!

Nu får vi väl börja ladda för nästa år, för som Adam sa: ”det är en tradition nu, Elin”.