Förra gången vi var hos Davids föräldrar så tvättade jag bilen…
…medan David grejade med sin cykel.
Denna gång hoppas jag på att kunna gå runt såhär (bild från förra sommaren)…
…annars sitta såhär, vilket är rätt gött det med. Vi får se hur helgen blir, tror den blir lugn i alla fall.
Och så vägen ner då
Om en inte vill gå upp till Gaustatoppen så kan en ta tunnelbanan. Japp, du läste rätt. Det går alltså en vagn i en tunnel inne i berget. Det var militären som ordnade det nångång, skulle gissa på samtidigt som masten åkte upp.
Rätt lång tunnel mellan vagnen och ”ytan” dock, kändes snarare som en var under jord långt ner och inte på 1800 meters höjd när vi kikade in…
Men hurtiga som vi är så gick ju vi såklart.
Med sådana här vyer så är det inte ens jobbigt.
Bevis på att vi var där ihop.
Tror jag kan ana stigen…
Här är vi nästan nere vid bilen igen, när vi då vände oss om så hade molnen skingrats och vi såg toppen långt där uppe. Var nog rätt skönt att inte se den på vägen upp, hade känts omotiverande långt bort…
Nere vid bilen igen hälsade vi på fåren som gick och betade och sen åkte vi hemåt. Det var den turen det.
Run Elin, Run
Så jag insåg att det är juli och att jag ska springa midnattsloppet redan nästa månad. Då var jag ju så illa tvungen att ta tag i min springträning. Det blev 5 km på 31 minuter. Nu ska jag bara komma upp i dubbla sträckan samt springa ca 15 sekunder snabbare per kilometer för att klara mitt mål… Heja mig!
Ain’t No Mountain High Enough
Här började vi då närma oss toppen, jag var hungrig men såg målet. Stigen upp syntes tydligt här iaf. 
När vi nådde Gaustahytta så satte vi oss en bit ifrån med vår medhavda pastasallad. Trodde/hoppades ju att lunchutsikten skulle ha blivit lite bättre men men.
Den skymtades mellan molnen till och från, inte illa det. 
Gaustatoppen är typ gjord av ihoptryckt sand som pressats ihop och uppåt (om jag läste skyltarna korrekt). Så det som syns på bilden är rester från när denna sten befann sig på havsnivå istället för ca 1850 m.ö.h. som den gör här.
Från vår lunchplats hade vi några hundra meter kvar till toppen.
Sista biten var verkligen klättring. 
Där framme skymtas toppen, bara en liten bit kvar.
Framme! 1883 meter över havet.
Nöjd.
Så satt vi en stund och beundrade utsikten som skymtades ibland, jag loggade en geocach och sen gick vi ner igen. Men det får ni se imorgon.
Mot Gaustatoppen
Då börjar reseberättelsen Oslo-Gaustatoppen tur och retur. Den kommer i flera delar, vi börjar med vägen upp. Bilturen tog 2,5 timme och här får vi precis syn på de första bergstopparna. Naturen i Norge är verkligen fantastisk, vi borde bila mer!
Jag var chaufför dit.
Här skymtar Gaustatoppen, Telemarks högsta berg.
Det är berget men toppen syns inte för den ligger bakom.
Vi parkera bilen med den här utsikten, gick på toa och började gå.
Turen var 4,5 km enkel väg med en höjdskillnad på ungefär 700 m.
På tur.
Det växer en så himla fin lav på stenarna när en kommer till en viss höjd. Den är liksom neongulgrön. Kan va en av de finare färgerna.
Vi gick över snö och sten.
Upp upp upp.
Tyvärr var toppen skymd utav molnen men utsikten så länge vi var under dem var ju grym.
Många vandrare hade hundar med sig som kämpade så bra. Jag såg en som bar en liten chihuahua innanför jackan.
Så vackert. Bilderna gör det inte rättvisa.
Men tillslut skringrades molnen lite och vi fick syn på Gaustahytta, som ligger en 20 meter lägre än toppen, där de serverar fika under sommaren. Helt underbart.
Fortsättning följer.
elinsara.com 