För ett år sen (men först på eftermiddagen) såg det ut såhär, vår lilla Ilse var helt färsk och jag var helt slut.
Men trots allt så var det helt fantastiskt (även om jag mest var lättad över att inte längre va gravid (räcker att va det i 42+1 veckor) och att hon levde).
Så liten! Bara tre veckor och alldeles bedårande.
Tre månader gammal åkte hon till fjällen och Hemsedal för första gången. Babysittern var populär och hon ville stå upp redan då.
Det blev juni och Ilse fick posa framför kameran (se hela bildserien här).
Hej hej!
Åtta månader gammal var gungor hur kul som helst.
På pappas födelsedag i slutet på oktober, fina tänder både uppe och nere (hon har nu fyra uppe och fyra nere).
Nu ser hon ut såhär och är överallt hela tiden. Det roligaste är att plocka i och ur saker ur lådor, leka med katterna och samtidigt ha all uppmärksamhet. Hon står upp utan att hålla i sig men vill inte prova att gå, krypa fungerar ju alldeles utmärkt.
GRATTIS PÅ FÖDELESEDAGEN ILSE, VI ÄLSKAR DIG!
Torsdagen den 14 januari kl 9.00 hade vi fått tid för igångsättning, jag var då i vecka 42+0. (För er som blir förvirrade av detta så är beräknad födsel i Norge vecka 40+3 vilket då var söndagen den 3 januari). Jag såg ut såhär och vi fick ett eget vilorum.
De började med att undersöka mig och kolla om livmodertappen var mogen, det var den inte, så då var första steget att få den att mogna. De använde ballongmetoden för detta (om ni vill veta hur det fungerar så får ni googla).
Så jag spenderade torsdagen i denna säng i väntan på att tappen skulle mogna (vilket är en skittråkig väntan, kan visst ta upp till ett dygn) medan vädret utanför var fantastiskt. De mätte barnets puls och registrerade hennes rörelser typ hela tiden jag var på sjukhuset. I detta läget hade jag inte ont alls förutom gravidkrämporna då. David jobbade en del under dagen, han hade alltså med sig datorn och kunde jobba från sjukhuset, och vi bara väntade.
Ungefär klockan 15 så lossade ballongen och när de då undersökte mig kunde de konstatera att jag var tre centimeter öppen, de tog då hål på fosterhinnan så vattnet gick och efter det började värkarna. Vi blev då även flyttade från väntrummet vi legat i innan till rummet där vi skulle föda barn.
Mätningarna fortsatte och jag hade regelbundna värkar hela eftermiddagen och kvällen.
Kvällsmat i form av mackor. Gällde ju att samla energi för det verkade som att jag inte öppnade mig mer trots alla värkar jag hade. Rätt så tråkigt läge här.
Nu har det blivit sen kväll och jag har bytt om till den mycket fashionabla sjukhusskjortan, de ständiga värkarna som typ inte gett något börjar ta på krafterna, plus att jag såklart är trött eftersom klockan närmar sig midnatt. Här var jag fyra centimeter öppen (så åtta timmars värkarbete och jag hade gått från tre till fyra centimeter, kan ju bli less av mindre…) och barnmorskan sa att vi i detta läge skulle sätta i värkstimulerande dropp. Men eftersom det var midnatt föreslog hon att jag skulle få smärtstillande plus en insomningstablett för att försöka få sova lite så det gjorde vi. Hon sa att vi skulle kalla på henne om/när jag inte kunde sova längre annars skulle hon komma in klockan 6.
Jag fick några timmars sömn (även David på en stenhård brits bredvid) men vid fyra kallade vi in barnmorskan igen som satte i det värkstimulerande droppet som sen skulle ökas var 20:e minut för att få igång det hela ordentligt. Härifrån var jag och lustgasen goda vänner, och det blev jobbigare och jobbigare och gjorde mer och mer ont hela tiden. När de sen vid tiotiden sa att ”nu kommer nästa värk” och allt jag då tänkte var att ”nej den förra har inte slutat” då bestämde vi oss för att ta en epidural. Och jag är så glad att vi gjorde det! Smärtan försvann direkt och kvar var ”bara” trycket. Lite efter detta började krystvärkarna, även om de gjorde sjukt ont så var inte detta läge lika jobbigt då jag visste att det snart skulle vara över. Och sen klockan 12.32 den 15/1 föddes hon. Helt blå och såg ut som en alien… Men hon var vår och hon var ute.
Medan jag var på operationsavdelningen, nedsövd, så vägdes och mättes vår lilla tös, 4520g och 54cm. Eftersom hon var så stor så hade de extra koll på hennes vikt och tog några andra tester för att se att vikten inte berodde på någon sjukdom, det är visst så att bebisar kan va väldigt stora om de t ex har diabetes. Så de kollar alla lite extra som väger över 4,5kg. Men vår Ilse var inte sjuk utan var helt enkelt bara en stor bebis.
När jag hade vaknat upp hämtade de David och Ilse så de fick komma till mig och sen gick vi, eller jag åkte sjukhussäng, till barselavdelningen som är den avdelning alla som fött barn får bo på efteråt. Jag fick stränga order om att inte resa mig upp om inte någon stod bredvid mig då jag hade förlorat nästan en liter blod plus var påverkad av narkosen. Så jag tillbringade resten av fredagen i min sjukhussäng med denna lilla vid min sida, så värd alla värkar ♡
elinsara.com 