Idag gick på mitt första pass på gymmet i Norge, det blev spinning.

Men alltså seriöst, spinning, detta fenomen. Det är ju helt sjukt hur jobbigt det är! En bara trampar och trampar och trampar medan instruktören ropar ”lägg på lite mer motstånd, vi närmar oss toppen nu, kämpa in i det sista!” Min enda tanka just då är: DET SPELAR JU INGEN ROLL HUR MYCKET MOTSTÅND JAG HAR ELLER HUR MYCKET MER JAG KÄMPAR, JAG KOMMER JU INTE TILL TOPPEN FORTARE FÖR DET! DET ÄR FORTFARANDE TIO FÖRBANNADE SEKUNDER KVAR, ÄVEN OM JAG VILAR… Men ändå så trampar jag på lite extra, för jag kan ju inte va sämst där inne… Och där har vi hela anledningen till att pass passar (haha) mig, jag har ingen egen disciplin utan kämpar bara när jag ska visa att jag inte är sämst…

Såhär trött var jag efteråt, men sjukt nöjd med mig själv! Om jag kommer gå igen? Absolut.