En snöig helg!

Snön är här och vintern med den! Ilse har i helgen invigt sin nya vinteroverall och fått uppleva snön för första gången (tror inte hon minns den fantastiska vinter som var när hon föddes…). 

Igår styrde vi bilen mot sydväst och landskapet blev vintrigare ju längre vi åkte. Efter en timme var vi framme vid vår destination. 

Vilket var hos några familjevänner till David som bor med den här utsikten. Vi var bjudna på middag och Ilse trivdes kanon med ett nytt hus att utforska. 

De har en massa fina vinglas stående i fönstren, ser häftigt ut, eller hur?! 

Nu är det måndag och vår lägenhet börjar bestå av fler och fler lådor som huserar våra grejer, tolv dagar kvar till flytt. 

En första promenad

Dagarna går just nu så fort men ändå inte, jag skulle inte kunna säga vad vi egentligen gör men ändå har jag ingen tid över. Eller vi ammar, byter blöja, försöker få henne att sova och hinner knappt med att själva göra något men det känns som det blir enklare för var dag så det är ju skönt. En sak har vi dock gjort sen vi kom hem: vi gick en promenad i förrgår i det fantastiska vädret. Ilse provåkte barnvagnen för första gången och hon klagade inte en enda gång, känns bra.

DSC_7614.jpgKlara för en dos dagsljus.

DSC_7616.jpgIlse var gött inbäddad och blev bara lite kall om näsan och kinderna men blev fort varm igen när vi kom hem. Vi hade -6 grader då för er som undrar men nu när det är kallare än -10 så stannar vi inne.

160121.jpgSom jag aldrig gjort annat.

DSC_7628DSC_7623DSC_7624DSC_7625160121_2.jpgDet var, och är, så himla vackert ute så det är inte sant. Vintern när den är som allra bäst ❄️❤️

 

Snö och väntan

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAEfter att ha varit kallt och frostigt i flera dagar så har även snön kommit nu. När jag satt och åt frukost imorse så satt jag extra länge och bara spanade ut genom fönstret och njöt av den vita utsikten. För trots att jag inte kan åka skidor just nu så kan jag inte annat än älska snön.

Annars så är kroppen riktigt tung idag. Har ingen ork alls, är helt slut både kroppsligt och mentalt. För det är mer psykiskt jobbigt än jag hade trott att bara vänta såhär. Jag har haft ont i kroppen i ett par veckor nu utan uppehåll och att på det bara vänta på att det någon gång ”snart” ska börja göra ännu mer ont och se fram emot det(?) tar på mig rent mentalt. Så snälla bebis, kom nu.